Emma och Dexter träffas första gången den 15 juli 1988 när de tar examen, och efter detta får vi se vad som händer i både Dexters och Emmas liv varje år just den 15 juli. Det blev precis som jag föreställt mig det, det var lite för hoppigt i början av filmen och det var svårt att hänga med. Både jag och Emma var glada att vi hunnit läsa boken innan, för annars hade det nog varit ännu svårare att förstå varför de gör som de gör. I boken kom man in i formen efter ett tag, och det kändes som om det var samma sak med filmen. Den blev bättre och bättre.

Det jag tyckte de hade gjort väldigt bra var att de följt boken så pass mycket och det var inte många scener jag saknade. När jag läser en bok ser jag alltid karaktärerna framför mig och jag tyckte att Anne Hathaway passade bra som Emma. Jim Sturgess passade bra som Dexter vissa år, i andra hade jag föreställt mig honom annorlunda. Ett par andra av skådespelarna var klockrena som sina karaktärer enligt hur jag tänkt mig dem och andra passade inte alls.

Det fanns två sekvenser av filmen som berörde både mig och de andra i salongen extra mycket. Den första var när Dexter var hemma på besök hos sin cancersjuka mamma och hon satt med en sjal runt huvudet och var för svag för att gå så att han bar henne upp till sängen. Från alla håll hörde man snyftnigar och jag tror att många kanske känner igen den där sekvensen från sina egna liv. Hemska sjukdom! Den andra sekvensen har koppling till denna och det är när Dexters pappa säger att det är nog lättare " om man försöker leva sitt liv som om hon fortfarande fanns här". Jag ska försöka komma ihåg den meningen till mitt egna liv...

Jag har tänkt mycket på filmen sen jag såg den i torsdags och det känns som att den växer. Jag har sett trailen ett par gånger efteråt och det jag hade lite svårt för i torsdag har jag nu kunnat acceptera och se att det var bra att de gjorde som de gjorde. Men boken är en aning bättre och eftersom jag gav den en fyra så får filmen en trea. Dock en mycket stark sådan.