Jag läste precis ut Svinalängorna av Susanna Alakoski, som är månadens bok på bokcirkelonline. Vilken fantastisk bok! Jag förstår inte att jag har väntat så här länge med att läsa den. När filmen kom såg jag den två gånger på bio, men egentligen var jag inte så förtjust i den, vilket nog mest berodde på att jag inte var beredd på att den skulle vara så mörk. Det var jag fullt beredd på nu när jag läste boken.

Därför blev jag så förvånad över hur mycket jag ändå skrattade de första hundra sidorna. Leenas nyfikenhet och vilja att lära sig nya ord och begrepp är fascinerande, även om det inte är ord som ett barn borde lära sig. Språket som Alakoski använder är väldigt levande och fängslande tycker jag och jag tyckte att samtidigt som Leena blir äldre i boken, så förändras också språket därefter på ett diskret men trovärdigt sätt.

Efter dessa hundra första sidorna är det som att få en käftsmäll! På en gång kastas man som läsare in bland alkoholism och misshandel och hur detta kan förstöra en hel familj. Föräldrarna som inte längre kan ta ansvar och som bråkar som aldrig förr, och barnen som blir lidande och reagerar på olika sätt. Sakari som slutar prata, Markku som börjar skolka och röka, och Leena som bara vill komma undan allting, men som ändå är rädd för att lämna sin mamma och syskon och som istället måste vara föräldern i familjen som tar hand om allt och alla.

Med tanke på allt som händer så är Leena en riktig kämpe och som istället för att själv trilla in i dåliga mönster, som man märker att Markku gör, istället tar avstånd totalt och försöker drömma sig bort mot en bättre framtid. Hon är den som kontaktar myndigheterna gång på gång, som inte gör någonting förrän det nästan är försent. Det är svårt att kunna se att det någon gång skulle kunna bli en ljusare framtid för familjen. Kortare perioder visst, men inte i längden.

Jag ger faktiskt boken en mycket stark 4:a av 5. Språket är verkligen fantastiskt och det var längesedan jag blev så upprörd och berörd av en bok. Det har Alakoski verkligen lyckats med!